Hej allihop, det var några år sedan.
”Mitt Lund” återkommer nu i nytt format: Lundabrevet.
Mitt Lund blir Lundabrevet
Svara
Ledningscentralen/bunkern i Sankt Jörgens Park
Denna artikel finns numera på Lundabrevet.
Rotpuls
Denna artikel finns numera på Lundabrevet.
Vad rivs om kvarteret Galten byggs?
Denna artikel finner du numera i Lundabrevet.
Söderport är inte så tokigt
När kommunen visar upp dokument över sina byggplaner brukar jag förälskat ta mig i kast med dessa innan jag i förfärelse (är detta ett ord? Nu är det i alla fall) skjuter dem ifrån mig. Några undantag finns, och planerna för nya Söderport är ett sådant fall. Egentligen har jag bara en invändning.
Planerna handlar om detta område (inringat i rött).
I dagsläget är det ett i de flesta avseenden bortslösat område. En bensinmack, en bilhandlare, stora parkeringsytor och några sparsamt använda och inte särskilt märkvärdiga industribyggnader. Någon skulle kunna invända emot att dessa är några av de sista industriresterna längs med Södra vägen och ptja, det må vara hänt, men skulle man värnat om den saken borde man gjort det tidigare – de fåtaliga intressanta industribyggnader som fanns är borta sedan länge.
I stället planerar man att på detta område dels bygga tre kvarter med innergårdar samt några fristående hus i delen närmast Södra Esplanaden. Byggnaderna ska vara 4-8 våningar höga och lär sannolikt bli fula som stryk, men det är svårt att komma ifrån att det faktiskt inte är så jävla snyggt i nuläget heller.
Personligen hade jag gärna sett att man höll sig inom ramen 5-6 våningar. Åtta våningar är i överkant så nära staden, och fyra våningar känns nästan lite slösaktigt på mark som så rättfärdigt kan bebyggas.
Lustig kuriosa planprogrammet bjuder på är bland annat att den nedklottrade lådan vid Tullgatan är en nätstation utpekad som ”kulturhistoriskt kommunaltekniskt verk” och byggdes 1950. Turistbyrån i Lund måste vara lättad över att denna tycks bli kvar.
Tyvärr innehåller detta överlag skonsamma och genomtänkta planprogram en byggnad som får betydande inverkan på det kulturhistoriskt och trivnadsmässigt viktiga området där Stora Södergatans bebyggelse börjar. På andra sidan vägen mitt emot Mejeriet planerar man nämligen en ganska stor (och konstig) byggnad som, utöver att det tar för mycket uppmärksamhet i anspråk, stora delar av dygnet kommer att placera detta i dag ljusa och luftiga utrymme i skugga.
Detta vore hemskt tråkigt att gå miste om. Den här ”luftfickan” ger en ljus och lättsam karaktär och bygger snyggt och oforcerat ihop kultur (Mejeriet & skateboardgrejen), natur (Stadsparken) och stad (Stora Södergatan / Gyllenkrooks allé / Södra Esplanaden). Den är helt enkelt jävligt najs, och den planerade byggnaden kommer att fucka upp den najsigheten, som man säger på fackspråk.
Jag gissar att jag inte är den enda som kommer att invända mot den här planerade byggnaden. Om Lunds kommun och byggherrarna helt enkelt slopar den så finns det goda möjligheter att planerna i övrigt kan framskrida på ett på ett med lundamått osedvanligt smidigt sätt. Det vore en bra kompromiss för alla: lundabor slipper att bli förargade samtidigt som kommun och byggbolag slipper brottas med överklaganden som säkert skulle få projektet att dra ut på tiden.
Skicka Katedralskolans kränkta elever och ledning till Gulag
Jag flyttar snart till Skåne igen och återupplivar härmed bloggen. Hej!
Rubriken till detta inlägg är det så kallat ”skämt”. Det kanske inte är roligt, det kanske gör någon ledsen eller förbannad, men det är intentionen som avgör om någonting är ett skämt eller inte.
Fram tills för några år sedan förstod en majoritet skillnaden mellan humor och allvar.
Det gick att skämta om etnicitet, kön, politik, klass, sexualitet, och skratten kom från såväl de som var föremål för skämten som alla andra. Knappt tjugo år efter Andra världskrigets slut skrev och regisserade den judiske komikern ”Det våras för Hitler”, där han själv spelade Hitler. På 90-talet var ”Sunes sommar” en succé på bio, i vilken ett gäng svarta amerikanska basketspelare försöker få Peter Habers rollkaraktär att kalla chokladboll för negerboll.
Inget av detta sågs som upprörande eller kränkande.
I dag har saker förändrats. Intentionen spelar ingen roll. Om någon är kränkt så spelar kontexten tydligen ingen roll. Och någon är alltid kränkt, för kränkningar genererar vad som är tidevarvets tyngsta drog: uppmärksamhet.
Sedan sociala medier blev populära i slutet av 00-talet drivs människor av en omättlig hunger efter uppmärksamhet. De drivs också efter en omättlig hunger av att göra rätt för sig en svår värld. Politiken och samhället är komplicerat och ingen vill ödsla tid på nyanser. Människor är antingen hjältar eller demagoger. Koncept är onda eller goda.
En historielärare på Katedralskolan är den senaste i raden av välvilliga och skojfriska människor att falla offer för en generation unga människor som är uppvuxna med ett ständigt begär av uppmärksamhet och av att ses som moralens väktare. Många av dem har aldrig tänkt en självständig tanke. Varje tom minut måste nämligen fyllas av det digitala flödet. En tanke gills inte om den inte bekräftats av någon annan. Det är en ständigt växande och fördummande ekokammare.
Kidsen är mentalt och intelligensmässigt inkapabla att hantera att världen inte alltid är svart eller vit. På ren svenska är de helt jävla dumma i huvudet. Och på sikt har detta värre konsekvenser än att en lärare eller några bångstyriga elever på Katedralskolan inte kan dra ett skämt om Hitler eller Gulag.
För att stoppa denna framväxande dumhet måste vuxna människor sätta ner foten och säga ”din lärare skojade bara” istället för att säga ”naw stackars liten, allt du säger är rimligt”. Katedralskolans ledning har trots fackets påtryckningar vägrat att låta honom återgå till sin tjänst. Rektor
Ingagill Fritzon och biträdande rektor Peter Pripp är för fega för att gå emot drevet, och låter ett skämt som någon snöflinga kränkts av beröva övriga elever från en omvittnat kompetent och omtyckt lärare.
Det måste finnas rum för humor, även mörk eller plump sådan, på en skola.
Du som läsare minns säkert åtminstone delar av din skoltid: visst var det väl så att en glad, engagerad, skojfrisk men kanske inte alltid helt politiskt korrekt lärare var fan så mycket mer engagerande än den där faktarabblande surmulen som du visste innerst inne längtade tillbaka till barnagans tid?
Låt oss slita oss loss från kränkthetens bojor. Låt oss dra de hemska skämt en hemsk värld förtjänar. Och skicka rektorerna och kidsen till Gulag, där de på nära håll kan studera den i deras ögon ickeexisterande skillnaden mellan humor och allvar.
Rädsla är en skitdålig egenskap
När jag startade den här bloggen en sommardag 2009 var samhället och människan annorlunda. Det finns säkert de som säger emot – så mycket kan inte hända på sju-åtta år, ”jag är då minsann densamme” och andra floskler. Men sanningen är att sociala medier och smartphones brutalt och oåterkalleligt producerat en värld med mycket dystra undertoner.
Egentligen är det svårt att intressera sig för er skitstad – staden är nämligen död som koncept, inget skiljer den andra åt. Ingen formas av kullerstenen under fötterna och en grönskande allé har ingen separat effekt jämfört med den kala betongstigen – nej, människan formas av den gigantiska likriktningsfabrik vars verktyg den med besatt hängivenhet underkastar sig. Från dessa hypnotiserande skärmar bildas en kroppens och tankens våta cement vars tyngd skapar uppgivenhet och initiativlöshet.
Hur man än anstränger sig för att färga denna cement i blodröda nyanser kvarstår acceptansen inför eländet och rädslan för att bli en del av det.
I Sydsvenskan har det under det senaste halvåret eller så skrivits om människor som rånats eller blivit nedslagna på kvällen eller natten. Så har det varit i alla tider: ibland händer det. Men tidningen hamnar inte längre i papperskorgen. Istället bär du i flera dagar med dig rubrikerna var du än går och låter dem forma dig i varje stund av tristess, stress eller likgiltighet – och nog har du många sådana stunder. Media och översocialisering med likasinnade genererar rädsla.
Jag går numera på folkhögskola i Kungälv. Den här veckan är jag i Lund och jag har aldrig tidigare sett maken till denna paranoia. Kärringen på Botulfsplatsen var helt övertygad om att jag skulle döda henne. När jag strosade i centrums utkanter och försökte äta min Salehan-pommes såg jag på avstånd flickor som noga övervägde om de kunde ta risken att gå nedför samma gata som någon annan och unga män som vid åsynen av mig genast började gå bredbent och med flängande armar, som för att signalera sin farlighet.
Men alla former av våld är sprungna ur rädsla och lättnad. Ju tyngre bördor och bekymmer, desto mer oro och rädsla, desto mer våld och vansinne. Den som pryglar sin fru är orolig för att förlora henne. Den som rånar en butik räds att förlora sin lägenhet till fogden eller knäskålar till den som langar lugn men som lider av sin egen våldsfrämjande ångest. Den som rånar eller överfaller en annan människa räds att den andre människa är en med ondsinta, förnedrande, destruktiva tankar. Även det till synes mest uppsåtslösa av våld föds genom rädsla.
Detta problem har spiralens form. Ju räddare människor är för varandra, desto mindre benägna är de att behandla varandra med öppet hjärta – och ju mindre öppenhjärtliga de är inför varandra, desto räddare blir de. Främlingen har förvandlats till ett hot, en fälla, en farlig natur snarare än en potentiell vän, älskare eller modelltågsentusiast.
Den enda lösningen är att de som fortfarande har glimmor av energi och hoppfullhet riktar sina meningsfulla tillgångar dit behovet är som störst. Och det behovet är inte att informera människor om faror och hemskheter. Inte heller att ha kreativa Twitter- eller Youtubekonton eller att skicka hjärtan i Snapchat eller Messenger. Vad som verkligen behövs är att främlingar möter varandra öga mot öga och ges utrymmet, ja nästan tvingas, till att prata med varandra.
Starta mobillösa caféer och krogar, uppmana att titta upp och säga ”hej” till människor du passerar (de gör faktiskt så i Kungälv, jag blev glatt överraskad), dra igång en kvartersfest, ställ din källares bortglömda pingisbord på Stortorget. Jag kan hjälpa till. Låt oss gå analog all-in, mänskliggör och primitivisera hela samhället – 1900-talsstyle.
Debatt i AF-Borgen: Faktaresistens
Kvällens moderator, Andreas Ekström
Om faktaresistens är det nya modeordet så borde man också för språkets skull införliva dess motsats: sanningsmonopol.
I går kväll träffades representanter för det svenska sanningsmonopolet för att diskutera hur det kan komma sig att allt fler människor ifrågasätter att media, politiker, näringsliv och akademiker alla jobbar för rättvisan, kärleken och allas välbefinnande. Samhällsutvecklingen antyder nämligen att så kanske inte är fallet.
Så vilka ingick då i kvällens sanningsministerium?
Vi kan börja med paneldeltagarna.
Frilansjournalisten Jack Werner har jobbat för så väl Bonnier som statliga medier och allt däremellan. Har för allmänheten oförargerliga och generiska åsikter spetsat med ett flickfavoritansikte som gör att han kan säga ”spring över stupet” med resultat som skulle få lämmeltåg och Hale-Bopp-sekter att framstå som akter av djup visdom.
Idéhistorikern Svante Nordin studerar det historienarrativ som fått fäste, och vi vet ju att vinnarna skriver historien. Likaså studerar han de idéer som rotat sig, alltså sådana vinnarna matat honom med. Det är ju utmärkt om den goda sidan alltid vinner – och det gör den ju! Det säger idéhistorien!
Anders Mildner satt i panelen
Journalisten Anders Mildner, benämnd kommunikatör men det är lite väl självförhärligande, har jobbat för diverse Bonnier-publikationer. Som en slags ödets ironi har han överst på sin hemsida några korta rader om att i ett korrupt samhälle ljuger medborgarna, men som tur är finns alltid någon (typ han själv) som säger sanningen. Korruption är dock synonym till lobbyism, och Sverige har världens mest oreglerade lobby och vi kan därmed konstatera att Mildner ljuger mest av alla.
Maja Essebo är ”kulturgeograf” och jag vet ärligt talat inte ett skit om henne sedan tidigare och en enkel googling antyder att hennes primära funktion under kvällen är att agera kvinna så att arrangörerna slipper kritik om gubbighet. Jag hade dödat för att se Kajsa Ekis-Ekman döda gubbväldet ur den förnedrande positionen.
Som moderator hittar vi Sydsvenskans Andreas Ekström, en man som har lika lite i huvudet som uppe på det. Jag ska försöka undvika diagnostisera honom, för det gör han så bra själv.
Efter att ha modererat en ”debatt” där samtliga deltagare höll med varandra i samtliga frågor släcktes kamerorna och publiken involverades. Den första frågan från publiken var ganska given om vi betraktar debatt som en samtalsform där olika perspektiv lyfts fram:
”Om ni kallar detta för ”debatt” varför har ni ingen som försvarar konspirationsteoretikernas sida?”
Jack Werner var också där
Enligt min kamrat svarade då ”den skallige idioten” (Mildner eller Ekström, det är samma klon så vem fan bryr sig):
”För att de är konspirationsteoretiker. Nästa fråga, tack.”
Begreppet ”konspiration” saknade sin nuvarande stigmatiserande värdeladdning fram till 1967. En stor del av den amerikanska befolkningen hade då under fyra års tid ifrågasatt om verkligen Lee Harvey Oswald var den ansvarige för John F Kennedys dödsskjutning. Den amerikanska underrättelseorganisationen CIA var bekymrade över att många menade att de själva och storkapitalet uträttat mordet, så de snörade ihop en lösning på problemet.
En del i denna lösning var att låta underrättelsemaktens rekryterade journalister förlöjliga och avvisa alla påståenden om att sanningen mörklagts.
”b. To employ propaganda assets to and refute the attacks of the critics. Book reviews and feature articles are particularly appropriate for this purpose. The unclassified attachments to this guidance should provide useful background material for passing to assets. Our ploy should point out, as applicable, that the critics are (I) wedded to theories adopted before the evidence was in, (II) politically interested, (III) financially interested, (IV) hasty and inaccurate in their research, or (V) infatuated with their own theories.”
Än i dag finns underrättelsearbetare på samtliga större förlag och redaktioner världen över. Underrättelsemakten har alltid dikterat vad som är sant och falskt. Den vet exakt hur våra hjärnor fungerar, och kan alltid peka massan i en riktning eller en annan. Dess tentakler finns i varje politiskt parti, på varje universitet, i varje tidning och tv-kanal.
Underrättelsemakten är överordnad den politiska makten.
Den lyssnar endast till spindeln i nätet, banken.
Maja Essebo, vem nu det är, var också där
Du kan fråga Martin Luther King, John F Kennedy, Olof Palme, Malcolm X, Ivar Kreuger och andra politiker, aktivister och företagare som utgjort ett hot eller ett problem mot bankmaktens inflytande: fråga dem om det finns någonting farligt i sanningen, fråga dem om vi – folket, den stora massan – fått höra hela sanningen.
Den sanningen lyder med all sannolikhet – om vi ser till den ekonomiska koncentrationen, krigen i världen, den deprimerade befolkningen, den sjukliga konsumtionen och den till av allt att döma avsiktliga segregationen mellan olika raser, kön och klasser – så här:
Det finns ett fåtal oligarkfamiljer och storbanker som under flera generationer, i vissa fall sekler, avsiktligt manipulerat befolkningen att godta krig, svält, fattigdom och ekologisk förstörelse allt medan de själva gått oskadda genom att direkt eller indirekt skänka privilegier så som pengar och inflytande till informatörerna som ljuger för oss, eller ännu oftare och mer sofistikerat till informatörernas informatörer. Vi lever i bankernas och oligarkernas kartelliserade system, som blivit till ett självspelande piano likt vilken annan förhärskande gudatro genom tiderna. Och den stora massan köper det av den svårbegripliga enkla orsaken att den stora massan köper det.
Jag kan ha fel. Till syvende och sist vet jag inte sanningen bara för att jag haft privilegiet att genomskåda lögnen. Det krävs en hejdundrande faktaresistens för att förneka att någonting är utstuderat och systematiskt destruktivt i vår tillvaro.
***
Jag är konspirationsteoretiker men inte rasist, detta bör alltid förtydligas. Rasism är allt sedan 40-talet en gångbar halmdocka för sanningsmonopolet: ”säger du emot oss är du rasist”, säger man till vänstern, och ”säger du emot oss är du kommunist” till högern. Och ingen vill ju vara varken Hitler eller Stalin, så det är bara att hålla käften.
Smått och gott: poliser, brytfester, flyktingar och sånt
Jag tänkte dra igång bloggen igen. Någon Blondinbella blir jag nog aldrig men ett inlägg eller två i månaden ska jag nog kunna servera er.
***
Polisen fortsätter vara polis. I dag postade man lite skön våldtäktshumor innan man insåg sitt misstag och tog bort posten. Det är svårt att peka ut någon specifik som ansvarig då det sedan tidigare är fastställt att polisens så öppenhjärtliga kommunikation med medborgarna utgår från någonslags kommunikationsboss. Detta gör emellertid övertrampet än mer anmärkningsvärt. Man kan tycka att en utbildad kommunikatör borde gått en grundkurs – antingen livet som sådant eller en med pekpinnar och overheads – i vanligt folkvett, men nä.
***
Det ryktas att det kanske blir en ny brytfest under våren. Till skillnad från fadäsen med Stenkrossen är det i så fall dags att återgå till ett vinnande koncept och antingen använda en lokal som aldrig mer kommer användas (som vid den numera rivna industrilokalen på Margretedal) eller en som oavsett kommer kräva så mycket upprustning att slitaget från en fest är försumbart (som vid Observatoriet). Några av de troliga platserna skulle dessutom innebära i princip noll störningar för allmänheten, till den grad att festen kanske inte ens blir upptäckt.
Jag är inte med och drar i det hela så jag kan inte säga om det blir en offentlig, tillkännagiven tillställning eller om det kommer att spridas mun-mot-mun-metoden, men blir det fest kan ni i alla fall förvänta er ett referat här.
***
Spårvägen… Vad kan sägas som inte redan är sagt? Spårvägslobbyn är stark och vill tjäna pengar. Kommunpolitikerna korrupta och sugna på att ta del av kakan. Folket har rätt tydligt klargjort sitt missnöje, men är ändå alltför likgiltiga för att stoppa bygget. Klart det blir spårvagnar.
”Vi stoppade ju ‘genombrottet'”, kanske de äldre säger. Må så vara, men det var innan public relations kunde manipulera fram och motivera varje vansinnesbeslut.
Somliga hävdar att spårvagnsmotståndarna är mer högljudda än de som faktiskt gillar idén, vilket gör att motståndet kanske inte är i majoritet. Vore så fallet hade man åtminstone övervägt en kommunal folkomröstning om jätteprojektet, och det finns inte på kartan.
***
Vad gäller planerade byggen i allmänhet fortsätter trenden med att bygga sextiotalshus på 2000-talsmanér. Mer eller mindre fyrkantiga jättelådor i vilka människor blir till insekter, som äckliga larver i kokonger som aldrig ser nog ljus för att varelserna inuti ska bli några tjusiga fjärilar. Skillnaden nu mot då är att bara de allra ståtligaste kackerlackorna kommer att ha råd att bo och vistas i kasernerna.
***
Fascism fortsätter vara hippt i Sverige. Spännande vad ett par decennier av reklam, näringslivsmakt och medial skrämselpropaganda kan göra med ett land.
***
Gillade Margot Wallström när hon var styrelseordförande på universitetet. Hon förhöll sig skeptisk till privatiseringsreformerna av universitetet trots att ”högre makter” nog gärna hade sett hennes stöd i frågan. Trist att nu se henne krossas av mediaetablissemanget. Inte ens den mest godtrogne av liberaler kan tro att hon har mer skelett i garderoben än Carl Bildt hade. Men säger farbror Israel att hon ska bort kommer Bonnier, Schibsted och gänget att kapa fötterna på henne. Konspirationsteori? Ja. Verklighetsförankrad? Ja.
***
Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt
Ett naturligt steg i ett samhälles strävan för fascism är naturligtvis kontrollen över konsten. Ifrågasättande är impopulärt i de flesta samhällen där oligarkerna agerar skuggmakt. Och det är just ifrågasättandet som gör konsten värt något: den odlar en slags förmånga att se saker från flera olika perspektiv, sätta saker i sammanhang och upplysa om destruktiva värderingar.
Sådant kan man ju inte ha, i synnerhet inte på en ort med så många unga ambitiösa studenter.
Uppifrån motiveras ”reformen” av konsthallen med 1) det kostar pengar och 2) konsten är inte tillräckligt folklig. Det första kan man lösa genom att till exempel inte bygga en skitdyr onödig spårväg och det andra gäller konst i allmänhet. Gemene man vill ha Coca-Cola och en Iphone, om det sedan visas ett kollage av världens fetaste bergodalbanor, mörka tanker i mörka rum eller isbjörnar i snön är av mindre vikt. Publiken blir ändå densamma.
***
För den som nojar över flyktingförläggningar – ni är ju rätt många – kan jag säga att jag bor två minuters promenad från en sådan samt tillbringar mycket tid på Smålands, som öppnat ett härbärge för hemlösa EU-migranter, har upplevt exakt noll problem med detta. Well, så när som på en alkoholiserad aggrogubbe på det senare, men han var ett bekymmer för de andra romerna mer än för någon annan.
Okej, jag ska vara helt ärlig. Flyktingförläggningen där jag bor har medfört en fundamental förändring i form av ett ökat antal lekande barn. Denna utveckling riskerar att åsamka magsår hos föräldrar som låtit en smartphone eller läsplatta ersätta utomhuslekandet från deras numera frånvarande och smällfeta kids. Skuldkänslor är inte att förringa.
Men jag tror att om vi verkligen anstränger oss kan vi nog överkomma detta kulturella problem. Vi ska nog kunna lära dem att apati och strategiskt tänkande är mycket bättre än känslostinn lek och kreativitet.
I Lund har det hittills varit ganska lugnt vad gäller exempelvis att elda flyktingboenden och flyktingar, och om vi fortsätter förhålla oss på detta sätt – d.v.s. de får varken hat eller kärlek, är jag helt övertygad om att våra nyanlända kommer att bli lika bra och förnuftiga som oss västerlänningar; de kommer låtsas behöva spårvagnar, rita insektskaserner och hata Margot Wallström så det står härliga till. Vi måste bara ta oss igenom den här svåra fasen med lekande barn och annat elände.
Vargen kommer!
Universitetet väljer i dag att hålla stängt på grund av ett anonymt, förtäckt hot publicerat via appen Jodel.
Man kan givetvis hävda att det är ett korrekt beslut. Att säkerheten måste ställas över allt annat.
Vargen kanske kommer.
Vetenskapen och den akademiska världen har ofta gjort mig besviken. Någonstans har jag ändå trott eller kanske hoppats att en av faktorerna som faktiskt gör den existensberättigad är mätandet av sannolikhet. Den som kan hur internet ser ut, hur människor fungerar och hur samhället är konstruerat borde i ett sådant här fall komma fram till att det är 99,99% sannolikhet att Jodel-meddelandet är ett förvuxet pojkstreck. Att inte ett jota faktiskt hade hänt om alla gick till sina utbildningar och arbeten som vilken dag som helst.
Det går faktiskt till och med att argumentera för att den ganska ogrundade rädslan i sig kan skada människor och samhälle mer än om man faktiskt låtsats som ingenting och bara låtit dagarna förflyta.
En dag kanske samhället kollapsar. En dag kanske bomberna faller från himlen. Flygplanen flyger in i skyskraporna. Svälten tilltar. En galning härjar på torget. En dag kanske en domedagsprofetia eller en annan går i uppfyllelse: det är till och med sannolikt att så en dag händer.
Hur ska man förhålla sig till problemet? Ikläda sig skumgummidräkt, foliehjälm och reflexväst och gömma sig i skyddsrummen under dygnets alla timmar eller acceptera att det finns en minimal risk att allting faktiskt går åt helvete just denna dag och ändå försöka leva ett normalt och lyckligt liv?
Enda garantin för att undvika skolmassaker på universitetet är att stänga det permanent
Jag röstar på det senare.
Faktum är ju att den här hypotetiske Columbine-Jack the Ripper-Osama bin Laden-Adolf Hitler-karaktären bara skjuter upp sin måndagsmassaker till tisdag. Eller onsdag. Eller november. Eller 2016. Hur ska man lösa det problemet? Ska man kanske stänga universitet permanent?
Sätt upp lappar på alla universitetsinstitutioner vettja. ”Med anledning av att någonting kanske någon gång kommer att hända har vi permanent valt att upphöra med verksamheten. Gå och gör nåt annat.”
Den hysteriska överreaktionen kommer att skada mer än vad den inger trygghet. Under överskådlig framtid kommer människor att titta snett på varandra, kasta korstecken och vitlök på kvarglömda ryggsäckar och hitta hemliga budskap där det inte finns några. ”Det är naturligt att någon gång dö”, säger biologen och kamrat Olle kan inte somna på hela natten. ”Vårt samhälle är svårt och destruktivt till den milda grad att det går åt helvete”, säger sociologen och stackars Lisa nojar över att budbäraren kommer förverkliga profetian. ”Tillväxt är min mamma och pappa”, säger ekonomen och von Schnabelcrantz hyr in Securitas för att försäkra sig om att frustrationen över det uteblivna guldgenererandet inte leder till dödsmegamassakern 2kx.
Såvida det inte finns tydliga, för allmänheten okända, incitament att tro att detta hot är mer sannolikt än det tycks vara är stängningen ett grovt felbeslut vars mest sannolika konsekvens är att den här sortens anonyma utrop i cybervärlden blir ett vanligt återkommande fenomen. Frågan är hur man ska hantera ”vargen kommer”-resonemanget framöver när man nu satt ribban på en orimligt låg nivå.
Kanske får man ha beväpnade vakter i entrén, stålbågar på bottenplan och kameror i varje hörn. Det tycks ju vara den gängse uppfattningen om hur man skapar trygghet i vår svåra värld. Och för att ikläda mig skräckpropagandistrollen: nog fan vore det att låta den hårigaste, blodtörstigaste ulvarna av dem alla att vakta fåren.
