Debatt i AF-Borgen: Faktaresistens

Kvällens moderator, Andreas Ekström

Kvällens moderator, Andreas Ekström

Om faktaresistens är det nya modeordet så borde man också för språkets skull införliva dess motsats: sanningsmonopol.

I går kväll träffades representanter för det svenska sanningsmonopolet för att diskutera hur det kan komma sig att allt fler människor ifrågasätter att media, politiker, näringsliv och akademiker alla jobbar för rättvisan, kärleken och allas välbefinnande. Samhällsutvecklingen antyder nämligen att så kanske inte är fallet.

Så vilka ingick då i kvällens sanningsministerium?

Vi kan börja med paneldeltagarna.

Frilansjournalisten Jack Werner har jobbat för så väl Bonnier som statliga medier och allt däremellan. Har för allmänheten oförargerliga och generiska åsikter spetsat med ett flickfavoritansikte som gör att han kan säga ”spring över stupet” med resultat som skulle få lämmeltåg och Hale-Bopp-sekter att framstå som akter av djup visdom.

Idéhistorikern Svante Nordin studerar det historienarrativ som fått fäste, och vi vet ju att vinnarna skriver historien. Likaså studerar han de idéer som rotat sig, alltså sådana vinnarna matat honom med. Det är ju utmärkt om den goda sidan alltid vinner – och det gör den ju! Det säger idéhistorien!

Anders Mildner satt i panelen

Anders Mildner satt i panelen

Journalisten Anders Mildner, benämnd kommunikatör men det är lite väl självförhärligande, har jobbat för diverse Bonnier-publikationer. Som en slags ödets ironi har han överst på sin hemsida några korta rader om att i ett korrupt samhälle ljuger medborgarna, men som tur är finns alltid någon (typ han själv) som säger sanningen. Korruption är dock synonym till lobbyism, och Sverige har världens mest oreglerade lobby och vi kan därmed konstatera att Mildner ljuger mest av alla.

Maja Essebo är ”kulturgeograf” och jag vet ärligt talat inte ett skit om henne sedan tidigare och en enkel googling antyder att hennes primära funktion under kvällen är att agera kvinna så att arrangörerna slipper kritik om gubbighet. Jag hade dödat för att se Kajsa Ekis-Ekman döda gubbväldet ur den förnedrande positionen.

Som moderator hittar vi Sydsvenskans Andreas Ekström, en man som har lika lite i huvudet som uppe på det. Jag ska försöka undvika diagnostisera honom, för det gör han så bra själv.

Efter att ha modererat en ”debatt” där samtliga deltagare höll med varandra i samtliga frågor släcktes kamerorna och publiken involverades. Den första frågan från publiken var ganska given om vi betraktar debatt som en samtalsform där olika perspektiv lyfts fram:

”Om ni kallar detta för ”debatt” varför har ni ingen som försvarar konspirationsteoretikernas sida?”

Jack Werner var också där

Jack Werner var också där

Enligt min kamrat svarade då ”den skallige idioten” (Mildner eller Ekström, det är samma klon så vem fan bryr sig):

”För att de är konspirationsteoretiker. Nästa fråga, tack.”

Begreppet ”konspiration” saknade sin nuvarande stigmatiserande värdeladdning fram till 1967. En stor del av den amerikanska befolkningen hade då under fyra års tid ifrågasatt om verkligen Lee Harvey Oswald var den ansvarige för John F Kennedys dödsskjutning. Den amerikanska underrättelseorganisationen CIA var bekymrade över att många menade att de själva och storkapitalet uträttat mordet, så de snörade ihop en lösning på problemet.

En del i denna lösning var att låta underrättelsemaktens rekryterade journalister förlöjliga och avvisa alla påståenden om att sanningen mörklagts.

”b. To employ propaganda assets to and refute the attacks of the critics. Book reviews and feature articles are particularly appropriate for this purpose. The unclassified attachments to this guidance should provide useful background material for passing to assets. Our ploy should point out, as applicable, that the critics are (I) wedded to theories adopted before the evidence was in, (II) politically interested, (III) financially interested, (IV) hasty and inaccurate in their research, or (V) infatuated with their own theories.”

Än i dag finns underrättelsearbetare på samtliga större förlag och redaktioner världen över. Underrättelsemakten har alltid dikterat vad som är sant och falskt. Den vet exakt hur våra hjärnor fungerar, och kan alltid peka massan i en riktning eller en annan. Dess tentakler finns i varje politiskt parti, på varje universitet, i varje tidning och tv-kanal.

Underrättelsemakten är överordnad den politiska makten.
Den lyssnar endast till spindeln i nätet, banken.

Maja Essebo, vem nu det är, var också där

Maja Essebo, vem nu det är, var också där

Du kan fråga Martin Luther King, John F Kennedy, Olof Palme, Malcolm X, Ivar Kreuger och andra politiker, aktivister och företagare som utgjort ett hot eller ett problem mot bankmaktens inflytande: fråga dem om det finns någonting farligt i sanningen, fråga dem om vi – folket, den stora massan – fått höra hela sanningen.

Den sanningen lyder med all sannolikhet – om vi ser till den ekonomiska koncentrationen, krigen i världen, den deprimerade befolkningen, den sjukliga konsumtionen och den till av allt att döma avsiktliga segregationen mellan olika raser, kön och klasser – så här:

Det finns ett fåtal oligarkfamiljer och storbanker som under flera generationer, i vissa fall sekler, avsiktligt manipulerat befolkningen att godta krig, svält, fattigdom och ekologisk förstörelse allt medan de själva gått oskadda genom att direkt eller indirekt skänka privilegier så som pengar och inflytande till informatörerna som ljuger för oss, eller ännu oftare och mer sofistikerat till informatörernas informatörer. Vi lever i bankernas och oligarkernas kartelliserade system, som blivit till ett självspelande piano likt vilken annan förhärskande gudatro genom tiderna. Och den stora massan köper det av den svårbegripliga enkla orsaken att den stora massan köper det.

Jag kan ha fel. Till syvende och sist vet jag inte sanningen bara för att jag haft privilegiet att genomskåda lögnen. Det krävs en hejdundrande faktaresistens för att förneka att någonting är utstuderat och systematiskt destruktivt i vår tillvaro.

***

Jag är konspirationsteoretiker men inte rasist, detta bör alltid förtydligas. Rasism är allt sedan 40-talet en gångbar halmdocka för sanningsmonopolet: ”säger du emot oss är du rasist”, säger man till vänstern, och ”säger du emot oss är du kommunist” till högern. Och ingen vill ju vara varken Hitler eller Stalin, så det är bara att hålla käften.

1 kommentar

Filed under Artiklar

Kameraövervakningen på Vårfru, Dick & Snowden

DSCN0048

Vårfruskolan ska orwelliseras

Efter två rån på Råbygatan, intill Vårfruskolan, har nu kommunen för avsikt att sätta upp värmekameror på skolgården, vilka ska larma om folk rör sig där nattetid.

Det är vansinne. Det är det mest förväntade och dystopiska vansinnet i historien: allt detta jävla tjafs om frihet och trygghet som legitimerar den dygnet runt-övervakning som ingen levande människa kan känna sig fri eller trygg i.

Vårfruskolan har sina incidenter om natten, visst. Men det är också ett smultronställe.

När jag var ung och äventyrlig satt jag uppe i lektornet och rökte hasch så att fnittret ekade över skolan. Otaliga gånger har jag tömt blåsan i buskagen mot Bankgatan. Jag har spelat fotboll på grusplanen, gungat på gungorna heta sommarnätter med söta töser och tjötat med den nya generationens haschrökare, häxdrycksblandare och fnittrande tonåringar.

Inte en enda gång har jag tänkt: ”fan, Securitas borde komma hit och reda upp eländet”. Man måste få busa, hänga, umgås och begå ungdomssynder någonstans och var är egentligen bättre än en skolgård?

Att frånta människor möjligheten att under oövervakade former mötas fritt och spontant leder till att människor drar sig från att träffa varandra alls. Förhatliga koncept som Internet och mobiltelefoner har redan inskränkt möjligheterna till möten utanför den egna identiteten; konsekvensen syns redan i form av kampen mellan raser, kön och klasser.

Om inte en finnig ungsvenne får chansen att klottra lite tags med en random tonårsblatte, om inte tösabitarna och pojkspolingarna får smyghångla på bänkarna och om inte villakidsen får röka holk med KG-människorna i lektornet, hur fan ska de då någonsin bli införstådda i att vi är alla människor och faktiskt har rätt få skäl att hata och slåss mot varandra?

***

Återkommande figur i rampljuset

Återkommande figur i rampljuset

Man ska akta sig för att döma folk utifrån mediaskriverier men av allt att döma är Dick Harrison en man som lever upp till sitt namn.

Är han en bra historiker? Nä. Hans uppfattningar ligger så nära det ”officiella” narrativet att man inte kan ta det på allvar. Vinnarna skriver världshistorien, alltså är den falsk för förloraren.

Är han en bra människa? Mja. 2004 knullade han en doktorand och när hon lämnade honom därhän (kanske levde han ändå inte upp till sitt namn) hittade han ett dussin sätt att kalla henne för hora utan att ens insinuera vilken bitter gammal torsk det gjorde honom till.

Universitetsledningen var mild – kanske gav han var och en en redig avsugning i utbyte mot att få stanna – och varnade honom bara.

Senaste skandalen handlar om att Harrison är en grinig, lögnaktig gubbvarelse oförmögen att stå för sina handlingar. En student klagade på Harrisons hotfulla ton varpå denne tände till på alla cylindrar, skrev debattinlägg (som han enligt uppgift ”förbjöds” att publicera) och skällde ut kursdeltagarna. Detta trots att studierektor Marie Lindstedt behandlat honom som ett barn i begrepp att få sitt lördagsgodis indraget. Till Sydsvenskan sa hon:

– Jag skrev ett mycket milt mejl för jag vet att han lätt blir i affekt. Och då blev han väldigt upprörd över detta. Han svarade att han hade för avsikt att säga till klassen nästa dag. Sedan kom han hit innan han gick till föreläsningen, och då hade vi vårt samtal. Jag sade till honom: ”Gör det inte Dick, låt bli.” Men det gällde att han tänkte gå och skälla ut studenterna, för det tyckte jag var upprörande. Jag sade: ”Släpp det här, håll din lektion som vanligt.” Och det tog han ingen notis om.
Om man har sådana brister i hur man hanterar kritik och studenter som inte enkom sitter tyst och dyrkar den store professorn så är man heller inte lämpad att jobba på ett universitet. Dels gör det knappast gott för studenterna och dels är lyhördhet gentemot kritik en förutsättning för att kunna ta till sig information och forskning.

Nu har hela bajskalaset gått till JO: Harrison anklagar studierektor Lindstedt för att ha förvägrat honom att publicera ett debattinlägg om studentens klagomål gentemot hans hotfulla ton. Lindstedt i sin tur säger att hon avrått honom, inte tvingat honom. Någon random göteborgare har anmält henne till JO. Harrison vidhåller att han är en perfekt, felfri människa och att alla andra ljuger, försöker trycka ner honom eller ”ärekränker” gubbvarelsen ifråga.

Oavsett vad som är sant eller falskt kan vi åtminstone konstatera att som åskådare av detta spektakel kan man bara glädjas åt att vår universitet förädlats med denna akademivärldens motsvarighet till Blondinbella (gubben är ju överallt).

***

Snowden cammade på Studentafton

Snowden cammade på Studentafton

Kul med Snowden på Studentafton, antar jag.

Jag är lite tudelad i ämnet: å ena sidan, visst, förbannat strongt att läcka uppgifterna om övervakningssamhället (inte för att det fått någon effekt, vi ska ju fortfarande kameraövervaka kids om natten), men samtidigt är det lite som med Assange:

a) Vi har fått lära oss att om man motsätter sig överheten får man antingen bo i någon rysk utmark resten av livet eller också stänga in sig på någon sydamerikansk ambassad någonstans. Jag vet inte om det är en hälsosam lärdom ur ett kurageperspektiv.

b) Allt dessa människor informerar oss om leder till noll och nada. Det är inte som att massövervakningstrenden minskat efter Snowdens uttalanden eftersom att de godtrogna ”rent mjöl i påsen”-idioterna alltjämt förhärskar debatten och trots Assanges Wikileaks-avslöjanden om missförhållanden i storpolitiken fortsätter vi snällt vår blinda tilltro till densamma.

Effekten av hanteringen av dessa män är således att dels vet vi att det går åt helvete om vi sätter oss emot och dels blir vi lurade in i benmärgen att ”allt skandalöst och felaktigt kommer i sinom tid till ytan”, när liken i övervakningssamhällets och storpolitikens garderober vittnar om att det alltid kommer att finnas sådant allmänheten inte får någon vetskap om.

Men det är klart. Hellre Snowden än typ Carl Bildt eller Stefan Löfven.

1 kommentar

Filed under Artiklar, Krönikor

Smått och gott: poliser, brytfester, flyktingar och sånt

Jag tänkte dra igång bloggen igen. Någon Blondinbella blir jag nog aldrig men ett inlägg eller två i månaden ska jag nog kunna servera er.

***

polisennnPolisen fortsätter vara polis. I dag postade man lite skön våldtäktshumor innan man insåg sitt misstag och tog bort posten. Det är svårt att peka ut någon specifik som ansvarig då det sedan tidigare är fastställt att polisens så öppenhjärtliga kommunikation med medborgarna utgår från någonslags kommunikationsboss. Detta gör emellertid övertrampet än mer anmärkningsvärt. Man kan tycka att en utbildad kommunikatör borde gått en grundkurs – antingen livet som sådant eller en med pekpinnar och overheads – i vanligt folkvett, men nä.

***

Det ryktas att det kanske blir en ny brytfest under våren. Till skillnad från fadäsen med Stenkrossen är det i så fall dags att återgå till ett vinnande koncept och antingen använda en lokal som aldrig mer kommer användas (som vid den numera rivna industrilokalen på Margretedal) eller en som oavsett kommer kräva så mycket upprustning att slitaget från en fest är försumbart (som vid Observatoriet). Några av de troliga platserna skulle dessutom innebära i princip noll störningar för allmänheten, till den grad att festen kanske inte ens blir upptäckt.

Jag är inte med och drar i det hela så jag kan inte säga om det blir en offentlig, tillkännagiven tillställning eller om det kommer att spridas mun-mot-mun-metoden, men blir det fest kan ni i alla fall förvänta er ett referat här.

***

lundiframtidenSpårvägen… Vad kan sägas som inte redan är sagt? Spårvägslobbyn är stark och vill tjäna pengar. Kommunpolitikerna korrupta och sugna på att ta del av kakan. Folket har rätt tydligt klargjort sitt missnöje, men är ändå alltför likgiltiga för att stoppa bygget. Klart det blir spårvagnar.

”Vi stoppade ju ‘genombrottet'”, kanske de äldre säger. Må så vara, men det var innan public relations kunde manipulera fram och motivera varje vansinnesbeslut.

Somliga hävdar att spårvagnsmotståndarna är mer högljudda än de som faktiskt gillar idén, vilket gör att motståndet kanske inte är i majoritet. Vore så fallet hade man åtminstone övervägt en kommunal folkomröstning om jätteprojektet, och det finns inte på kartan.

***

Vad gäller planerade byggen i allmänhet fortsätter trenden med att bygga sextiotalshus på 2000-talsmanér. Mer eller mindre fyrkantiga jättelådor i vilka människor blir till insekter, som äckliga larver i kokonger som aldrig ser nog ljus för att varelserna inuti ska bli några tjusiga fjärilar. Skillnaden nu mot då är att bara de allra ståtligaste kackerlackorna kommer att ha råd att bo och vistas i kasernerna.

***

Fascism fortsätter vara hippt i Sverige. Spännande vad ett par decennier av reklam, näringslivsmakt och medial skrämselpropaganda kan göra med ett land.

***

Gillade Margot Wallström när hon var styrelseordförande på universitetet. Hon förhöll sig skeptisk till privatiseringsreformerna av universitetet trots att ”högre makter” nog gärna hade sett hennes stöd i frågan. Trist att nu se henne krossas av mediaetablissemanget. Inte ens den mest godtrogne av liberaler kan tro att hon har mer skelett i garderoben än Carl Bildt hade. Men säger farbror Israel att hon ska bort kommer Bonnier, Schibsted och gänget att kapa fötterna på henne. Konspirationsteori? Ja. Verklighetsförankrad? Ja.

***

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Anshelm måste varit hög på typ spaghetti och köttbullar när han ritade den, men vårt konsthall är det alltjämt

Ett naturligt steg i ett samhälles strävan för fascism är naturligtvis kontrollen över konsten. Ifrågasättande är impopulärt i de flesta samhällen där oligarkerna agerar skuggmakt. Och det är just ifrågasättandet som gör konsten värt något: den odlar en slags förmånga att se saker från flera olika perspektiv, sätta saker i sammanhang och upplysa om destruktiva värderingar.

Sådant kan man ju inte ha, i synnerhet inte på en ort med så många unga ambitiösa studenter.

Uppifrån motiveras ”reformen” av konsthallen med 1) det kostar pengar och 2) konsten är inte tillräckligt folklig. Det första kan man lösa genom att till exempel inte bygga en skitdyr onödig spårväg och det andra gäller konst i allmänhet. Gemene man vill ha Coca-Cola och en Iphone, om det sedan visas ett kollage av världens fetaste bergodalbanor, mörka tanker i mörka rum eller isbjörnar i snön är av mindre vikt. Publiken blir ändå densamma.

***

För den som nojar över flyktingförläggningar – ni är ju rätt många – kan jag säga att jag bor två minuters promenad från en sådan samt tillbringar mycket tid på Smålands, som öppnat ett härbärge för hemlösa EU-migranter, har upplevt exakt noll problem med detta. Well, så när som på en alkoholiserad aggrogubbe på det senare, men han var ett bekymmer för de andra romerna mer än för någon annan.

Okej, jag ska vara helt ärlig. Flyktingförläggningen där jag bor har medfört en fundamental förändring i form av ett ökat antal lekande barn. Denna utveckling riskerar att åsamka magsår hos föräldrar som låtit en smartphone eller läsplatta ersätta utomhuslekandet från deras numera frånvarande och smällfeta kids. Skuldkänslor är inte att förringa.

Men jag tror att om vi verkligen anstränger oss kan vi nog överkomma detta kulturella problem. Vi ska nog kunna lära dem att apati och strategiskt tänkande är mycket bättre än känslostinn lek och kreativitet.

I Lund har det hittills varit ganska lugnt vad gäller exempelvis att elda flyktingboenden och flyktingar, och om vi fortsätter förhålla oss på detta sätt – d.v.s. de får varken hat eller kärlek, är jag helt övertygad om att våra nyanlända kommer att bli lika bra och förnuftiga som oss västerlänningar; de kommer låtsas behöva spårvagnar, rita insektskaserner och hata Margot Wallström så det står härliga till. Vi måste bara ta oss igenom den här svåra fasen med lekande barn och annat elände.

1 kommentar

Filed under Krönikor

Vargen kommer!

645@70Universitetet väljer i dag att hålla stängt på grund av ett anonymt, förtäckt hot publicerat via appen Jodel.

Man kan givetvis hävda att det är ett korrekt beslut. Att säkerheten måste ställas över allt annat.

Vargen kanske kommer.

Vetenskapen och den akademiska världen har ofta gjort mig besviken. Någonstans har jag ändå trott eller kanske hoppats att en av faktorerna som faktiskt gör den existensberättigad är mätandet av sannolikhet. Den som kan hur internet ser ut, hur människor fungerar och hur samhället är konstruerat borde i ett sådant här fall komma fram till att det är 99,99% sannolikhet att Jodel-meddelandet är ett förvuxet pojkstreck. Att inte ett jota faktiskt hade hänt om alla gick till sina utbildningar och arbeten som vilken dag som helst.

Det går faktiskt till och med att argumentera för att den ganska ogrundade rädslan i sig kan skada människor och samhälle mer än om man faktiskt låtsats som ingenting och bara låtit dagarna förflyta.

En dag kanske samhället kollapsar. En dag kanske bomberna faller från himlen. Flygplanen flyger in i skyskraporna. Svälten tilltar. En galning härjar på torget. En dag kanske en domedagsprofetia eller en annan går i uppfyllelse: det är till och med sannolikt att så en dag händer.

Hur ska man förhålla sig till problemet? Ikläda sig skumgummidräkt, foliehjälm och reflexväst och gömma sig i skyddsrummen under dygnets alla timmar eller acceptera att det finns en minimal risk att allting faktiskt går åt helvete just denna dag och ändå försöka leva ett normalt och lyckligt liv?

Enda garantin för att undvika skolmassaker på universitetet är att stänga det permanent

Enda garantin för att undvika skolmassaker på universitetet är att stänga det permanent

Jag röstar på det senare.

Faktum är ju att den här hypotetiske Columbine-Jack the Ripper-Osama bin Laden-Adolf Hitler-karaktären bara skjuter upp sin måndagsmassaker till tisdag. Eller onsdag. Eller november. Eller 2016. Hur ska man lösa det problemet? Ska man kanske stänga universitet permanent?

Sätt upp lappar på alla universitetsinstitutioner vettja. ”Med anledning av att någonting kanske någon gång kommer att hända har vi permanent valt att upphöra med verksamheten. Gå och gör nåt annat.”

Den hysteriska överreaktionen kommer att skada mer än vad den inger trygghet. Under överskådlig framtid kommer människor att titta snett på varandra, kasta korstecken och vitlök på kvarglömda ryggsäckar och hitta hemliga budskap där det inte finns några. ”Det är naturligt att någon gång dö”, säger biologen och kamrat Olle kan inte somna på hela natten. ”Vårt samhälle är svårt och destruktivt till den milda grad att det går åt helvete”, säger sociologen och stackars Lisa nojar över att budbäraren kommer förverkliga profetian. ”Tillväxt är min mamma och pappa”, säger ekonomen och von Schnabelcrantz hyr in Securitas för att försäkra sig om att frustrationen över det uteblivna guldgenererandet inte leder till dödsmegamassakern 2kx.

Såvida det inte finns tydliga, för allmänheten okända, incitament att tro att detta hot är mer sannolikt än det tycks vara är stängningen ett grovt felbeslut vars mest sannolika konsekvens är att den här sortens anonyma utrop i cybervärlden blir ett vanligt återkommande fenomen. Frågan är hur man ska hantera ”vargen kommer”-resonemanget framöver när man nu satt ribban på en orimligt låg nivå.

Kanske får man ha beväpnade vakter i entrén, stålbågar på bottenplan och kameror i varje hörn. Det tycks ju vara den gängse uppfattningen om hur man skapar trygghet i vår svåra värld. Och för att ikläda mig skräckpropagandistrollen: nog fan vore det att låta den hårigaste, blodtörstigaste ulvarna av dem alla att vakta fåren.

3 kommentarer

Filed under Artiklar, Krönikor

Lunds ballerinor

Hygien- och renlighetsknarkarna där ute: titta bort.

Lund har länge varit en bra graffitistad av samma anledningar som det varit en bra stad för subkulturer generellt. Befolkningen är ung, nyfiken, fylld av idéer och uttryck. Samtidigt är staden för många unga död och svårgenomtränglig, med få ickeuniversitetsbundna mötesplatser och kulturverkstäder. Alternativet är alltid att ta gatan i besittning.

Säga vad man vill om att det står ”Wick” klottrat över halva fastighetsbeståndet. De unga konstnärer som uttrycker sig genom typografi har få möjligheter till gehör i Times New Roman-samhället.

Rimligtvis borde alla emellertid kunna uppskatta ballerinorna som prydde staden för ett tiotal år sedan.

När Sydsvenskan 2006 uppmärksammade den anonyme konstnären – Herr Ballerina – förkunnade han att han inte pallade ta diskussionen kring sina verk. Han gav blanka fan i om dem var kvinnoförnedrande eller förhärligande, om det var konst eller skräp, om det var Bill eller Bull. Han ville bara leka lite. Roa sig. Roa oss. Skapa.

Personligen trodde jag att hela ballerinaepoken gått förlorad, men så hittade jag en fotolog, kapade ett knippe bilder och nu finns de här för er beskådan.

Om upphovsmannen lägger notis om saken får du gärna höra av dig så att vi kan gagga lite över mailapparaturen.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Bananfesten 2015

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Alla bilder stulna: men tänk på det högre syftet!

Står utanför tältet på Bananbacken: inuti håller Timbuktu låda. Min kompis har sett honom i Malmö dagen innan för invigningen av någon musiklokal modell större. ”Han såg riktigt trött och eländig ut. Frågade publiken – är det några från Rosengård här? Det var tyst. Frågade – är det några från Möllan här? Nästan lika tyst. ‘Då är det väl bara folk från Västra Hamnen här’, sa han med en ljudlös suck. Här ser han ju glad ut”, sa min Umeå-sprungne vän.

Det var inte det mest energiska Timbuktu-uppträdandet jag sett på Bananfesten. Såg lite lätt utarbetad ut, något disträ, inte hundraprocentigt inne i det. Som om han kände sig gammal. Utseendet indikerade detsamma – rynking och grånande. En tonårsidol i fritt förfall. Det var inte många sekunder av tankeverksamhet ifrån att jag skulle ifrågasätta min betraktelse. Kanske är det inte han som blivit gammal. Kanske är det jag. Jag tycker att det känns rimligt att anta att det finns en koppling mellan hur åren går för honom och hur de går för mig.

Och under framförandet av ”Det löser sig” förstår jag den tidigare lätt frånvarande samhörighet jag känner med mannen på scenen: skillnaden nu mot tio år tidigare är varken gråa tinningar eller rynkor. Skillnaden är att Timbuktu inte längre tror på vad han säger. På scenen står en man som verkligen ville, som verkligen försökte och som verkligen trodde att han skulle kunna tända ett ljus i mörkret.

Han har fått lära sig den hårda vägen att trots tecken på motsatsen så spelar det ingen roll vad han säger, vad han gör och vad han vill: för varje vädjan om värme brer kylan ut sig. För varje argt utspel om vår inhumana värld blir den allt omänskligare. Han har tappat tron på sin egen förmåga att rädda världen. Han vet att kidsen inte förstår texten och att de välbärgade medelklassfamiljerna inte ids bry sig om den. Han är en arg och sorgsen förlorare likt jag själv. Tro mig, jag känner igen en när jag ser en: dränerad på hopp och energi.

baaanfestMen det är någonting förbaskat fint över det också.

I det förlorade hoppet och energin har istället uppstått en ödmjukhet. Aldrig på någon tidigare Bananfest har Timbuktu varit så mycket Jason som nu. Hans svettiga fejja utstrålar inte hunger och attityd: det utstrålar vemod och barnakänslor. En slags trygghet. Som om han befinner sig i en ljus glänta mitt i mörkret.

Det kanske är projicering, hela biten. Det kanske är mitt eget skriande behov av förståelse som härjar.

Men Bananfesten är vacker. Rentav läcker.

Kvällen fortskrider med bra musik – inte minst ”Paola & the Messarounds” en höjdare. I det varma sommarmörkret – på Djingis alltid ett grönskimrande sådant – leker barnen nyfikna lekar. De spanar in vuxenlivet, kryper under tältduken, ställer konstiga frågor till konstiga människor; någon lite äldre tar sin första cigg, en annan sin första öl. De har sett vuxna arbeta, ordna, dona, laga mat, planera, stressa – nu får de se vad vuxenliv kan vara. För roligast har inte barnen.

Roligast har alla de som vanligtvis inte ser ut att kunna ge ifrån sig ett leende ens under pistolhot. De där så intryckta i sina inramade liv att konceptet ”livslust” främst associeras med att se Per Morberg laga mat på tv. De som är så förbannat måna om sina perfekta liv att de glömt att det där livet, det ska levas också. Dessa människor vinglar nu omkring med ölen i handen, uppvisar dansmoves världen inte sett på femtio år och ger varandra kramar och leenden så varma att Maria Magdalenakyrkan måste hålla stängt på söndagen i ren protest.

Uppe på själva backen sitter stundom olika klientel. Vi ägnar oss åt ljusskygg verksamhet. Lukten av… orientalisk tobak framträder för den tränade näsan tydligt ur sällskapen. Däruppeifrån är skådeplatsen nedan magnifik: det finns ingen plats som Bananfesten om man vill bevittna en sådan genommänsklig oordning. Detta ständiga jävla Djingisfolk. Det tycks som att alla människor på området kan flytta därifrån och magin kvarstår: detta ständiga djingisfolk vägrar inse faran i att låta människor i olika åldrar leka, att låta olika kulturer mötas, att låta sig skrämmas över mänsklig samvaro. Det hela är läskigt offline. Läskigt otidsenligt. Och jag vet att Djingis är min bubbla of choice, må den aldrig brista.

bananenfestenPå lördagskvällen är jag sent ute. Människorna på dansgolvet för peppa och igång för mig. Strosar tillsammans med en kompis bort till det tält där Djingis-legendaren Miguel med gubbasällskap slagit sig ner. Utanför tältet står en djingisson lika gammal som jag själv, konstnären Micke Marklund. Vi är lite olika. Jag gillar att vada i skit: dissekera mörkret. Pissa ur mig hopplöshet. Han har visserligen en liknande approach – sanningen ligger inte på ytan. Men till skillnad från en mörkersökare som jag själv har han gjort det till sin grej att till varje pris hitta ljus. Och fastän klockan är närmare tolv på natten känner jag att vi spelar på hans planhalva ikväll.

Vi står några stycken vid en liten eld. Röker, dricker, tuggar. Bakom mig ser jag att en ung bekant från staden slagit sig ned i gubbasällskapet. Kan inte låta bli att fråga ”vad pratar ni om?”. Nostalgiska grejer är tydligen svaret. Känner plötsligt för första gången under helgen ett begär till våldsamhet: jag vill cutta hans öron och stjäla innehållet.

En stund senare kommer en något dragen men synnerligen eldig och glad kvinna förbi gubbatältet, hon basunerar ut: nu får ni lämna över till den yngre generationen. Jag tjuvlyssnar på vad hon har att säga – men väljer att inte intervenera med faktumet att sådana här gubbar inte tillverkas längre. De skrattar och har trevligt. Kvinnan berättar för sällskapet att hon skriver en bok om Djingis. Jag tänker att det är fan på tiden.

bananfeeest1Hon springer iväg till en av bokens naturliga huvudgestalter: Gösta Petersén, körledare för Midnattskören och markbundet Djingisorakel närvarande sedan området mest var en anonym gyttjepöl ute i Tjottahiti.

Tillsammans tänder de ljus som de placerar på en liten friliggande trästruktur som kallas antingen ”bryggan” eller ”lilla scenen” beroende på vad som pågår. Denna kväll var det snarast ett altare.

Jag har aldrig varit med om det på någon tidigare fest, men under nästan fullständig tystnad – så när som på några nervösa barnaskratt och ett eller annat fyllesnack – masar sig Bananfestbesökarna, nu mest unga och barn utblandat med en eller annan ansvarsfull eller bara full förälder, mot den ljusprydda träinstallationen.

Gösta tänker inte förklara vad han håller på med: luciferianska riter låter som synnerligen knepigt hokuspokus om det ska översättas till ord istället för handling.

De som vill får i alla fall erbjudandet att lägga sig ner innanför ramen av ljus. Två pojkbarn lägger sig ner, säkert nyfikna. På Göstas kommando hummar vi alla en vokal, ”å”, och uppmuntras sedan till att ändra denna vokal efter personlig preferens. Utan att vi säger någonting mer står vi där i vad som kanske var tre minuter eller kanske en halvtimme och sjunger tillsammans.

Energin sprider sig som en löpeld: jag ser känslor av gigantiska proportioner skapas omkring mig. Glädje, sorg, kärlek och längtan. Mest av allt samvaro. Det är en fascinerande syn. Just som vi är klara pratar jag med några bekanta: ”skönt med lite goda vibes”, säger en. ”Wow. Det var mäktigt”, säger en annan. Jag har inte känt ett skit. Känt mig för stel. Analytisk. Nu med andras upplevelser berättade:  känner mig omänsklig.

Fem minuter senare splittras vi.

Och då brister det. Bölar hela vägen hem. Mitt Djingis!

6 kommentarer

Filed under Artiklar, Händelser

Illustrationen som fick Trafikverket att ändra sig

Dagen efter beskedet om att Lund inte skulle få några pengar till spårvägen samlades de inblandade för ett krismöte.
– Vad i helvete är detta, säger en lobbyist från byggbranschen och håller upp en av skisserna i luften.

Han är förbannad. Tillsammans med ett par andra trevliga filantroper, som bara händelsevis skulle råka tjäna multum vid ett för alla så nyttigt och nödvändigt spårvägsbygge, har han gett sig fan på att det också ska hända.

– Här ser vi er skiss. En trött spårväg, fula hus, tråkiga människor. Visst, ni klämde in tillräckligt många träd, men var är barnen? Affärsmännen i solstolar? Var är sådant folket går igång på?

En kommunpolitiker valde att höra för öronen, en annan för ögonen och en tredje för munnen. De kontaktade den allre främste visionären, den som ser sådant vi vill ha och inte låtsas om sådant vi inte vill ha, och tvingade honom att genast skicka en uppdaterad illustration till Trafikverket.

Häromdagen kom beskedet. Den nya illustrationen har avbildat demokratins förtjänster, folkets vilja, spårvägens allmännytta. Den nya illustrationen är inte cynisk. Den är realistisk. Och den är alltid öppen för mer realism om så önskas.

Mitt Lund:s armada av grävande journalister har genomsökt korrespondensen mellan kommunen och Trafikverket och funnit den skiss över Sölvegatan som till sist fick de senare att pröjsa.
– Vi ber om ursäkt för tidigare missvisande skisser om utformningen och behovet av spårvagnar, skriver en högt uppsatt kommunalpolitiker. Jag bifogar härmed en för oss, er och för den allmänna opinionen gångbar lösning, med kraften att upplösa de frågetecken och tvivel som uttryckts.

lundiframtiden

1 kommentar

Filed under Krönikor, Utveckling