Category Archives: Intervjuer

Ert Lund: Axel Nelson

Anser du Lund vara en speciell stad? Varför i så fall?

Liten storstad, mycket historia, trivsam, nära till allt.

På vilka platser i Lund har du bott och vilka skillnader har det varit mellan områdena? Alternativt; om du bara bott på en plats, vad kännetecknar den platsen?

Linero skit, Helgeandsgatan toppen.

Har du någon favoritbyggnad i staden? Svarar du Domkyrkan är du tråkig, för den är ful, grå, trist och kristen.

Domkyrkan! Absoluta favoriten. Stenarna skiftar färg beroende på tid på dygnet och väder. En dag i vintras du murarna och tornen var täckta av rimfrost, var det rent magiskt! (Jag har lämnat Monopolkyrkan).


Axels foto av en frostig domkyrka

Tycker du att det finns en bra samhörighet mellan studenter och ickestudenter?

Förr var nationerna öppna för alla, nu bara studenter. Blivit en jävla akademikerstad.

Diggar du någon musikartist/konstnär eller dylikt som är verksam i Lund?

Mej själv 😉

Vad tycker du borde förändras i vår stad?

Lekplatser för vuxna! Dylika lär finnas i Köbenhavn. Typ Parkour, klätterträd + ”Fritidsgård” för vuxna (utvidga Biblioteket med målarverkstad, etc.)

Bästa stället att käka i Lund?

MIKAI och Viggos.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Ert Lund, Intervjuer

Intervju med Otto Ryding, mannen som sa nej


Otto Ryding

Genom mitt ivriga forskande i den här stadens moderna historia har jag snubblat över ett antal namn som varit vanligt förekommande, så som Claes Wahlöö, mannen med aggressivt hat emot trädplantering på torg och Oscar Reuterswärd, känd konstnär och ivrig reklamnedkämpare. Men mest tyngd bakom sina ord har Otto Ryding.

När rivningshysterin var som värst kämpade han i ett flertal olika roller (medlem i Antirivningsgruppen – ARG, kommunalpolitiker och sist som tjänsteman på stadsbyggnadskontoret i arbetet med Bevaringsprogrammen) mot det som höll på att hända med Lund. I var och varannan tidning på den här tiden kom det nya förslag om rivningar, och vid sidan om den en opponerande artikel med rubriken ”Otto Ryding emot förslaget”.

Jag tänkte att han nog kunde ha en del att säga om saker och ting och kontaktade honom därför via mail:

Läser man gamla tidningsklipp kring rivningshysterin i Lund är det synnerligen vanligt förekommande att ”Otto Ryding är emot förslaget”. Du var en av få politiker som slogs emot den galenskap som rådde under den här tiden. Så här i efterhand, känner du att du kanske borde sagt nej mindre ofta och istället ha lagt mer av ditt fokus på de byggnader och miljöer som absolut var oumbärliga?

– Såhär i efterhand kan det synas som att det var en mängd byggnader vi engagerade oss i, dock var det oftast bara en sak i taget som vi drev på allvar. Jag tror att det var en fördel att vi problematiserade mängden av rivningar. Det gjorde att alla blev medvetna om att det var konfliktfyllt att riva i Lund. Tvärtom är det nog så att det vore fler rivningar som hade varit värda större uppmärksamhet om vi bara hade mäktat med.

Är det några byggnader där du känner att ditt motstånd var avgörande för att vi idag fortfarande kan njuta av deras existens?

– Vad som faktiskt leder fram till ett beslut är ofta svårt att reda ut – ofta är det flera samerkande faktorer. Jag brukar säga att man aldrig vinner den strid an är involverad i – den man vinner är den nästa som aldrig lämnar ritbordet. Striden omkring EPAs parkeringshus (P-huset Färgaren) förlorade vi naturligtvis, men parkeringshuset i kv Östertull som då låg som nästa i tur försvann diskret ut till vänster utan särskilt mycket kommentarer. Utan den omfattande diskussionen om EPAs pP-hus, så tror jag inte att den hade gjort det. Den förhållandevis varsamma förändringen av kv Östertull tror jag också hänger samman med det förändrade debattklimatet som vi bidrog till.

Det enda klockrena exemplet på en byggnad som ARG faktiskt lyckades rädda är dock Bryggeriet (även om man rev ett antal fantastiska industribyggnader som det idag hade varit självklart att bevara idag.
Prennegatan 11, hörnhuset Kattsund/Grönegatan (kv S:tClemens), Stora Södergatan 39 och magasinet vid Norra Vallgatan är andra hus som jag är övertygad om hade varit rivna om inte ARG hade skapat det debattklimat vi gjorde – man visste att rivningar alltid var kontroversiella.

Utan striden om rivningarna i kv Gyllenkrok så hade hörnhuset Stora Södergatan/Svanegatan inte bevarats.

Arbetet med bevaringsprogrammet ledde också till att ett antal hus bevarades, Bernlunds villa på Spolegatan, de gamla skjutsstallarna och vilan på Arkivgatan 33 är nog rätt säkra exempel, och förhoppningsvis de gamla lokstallarna, även om sista ordet kanske inte är sagt där.


En del av lokstallsområdet har redan gått drontens väg – vad händer med resten?

Utöver Nöden, som kanske kan sägas vara det mest självklara exemplet på vilka skador staden åsamkades under den här tiden, finns det då några andra områden du känner råkade extra illa ut? Tänker då bland annat på att det till exempel gjordes en hel del ingrepp på såväl Stora Södergatan som Trollebergsvägen och även ett mycket tydligt sådant vid Clemenstorget.

– Slående är att de närmaste åren efter industriminnesåret (1978 tror jag att det var) revs i stort sett alla Lunds industrimiljöer, Borgs Färgeri, Bryggeriet (där man bara sparade en byggnad), Bindgarnsfabriken, Gasverket, Lunds mekaniska verkstad och väsentliga delar av Berlingska boktryckeriet.

Något som generellt sätt har råkat illa ut är den småskliga förindustriella bebyggelsen(från före 1850). Plockar man konsekvent bort de minsta husen så rycker hela skalan på staden upp ett snäpp. De tätortsnära byaran (Östra Torn, Värpinge, och Stora Råby) har också alla råkat illa ut. De bägge sista kanske framförallt igenom att man på ett oreflekterat och okänsligt sätt har låtit nybebyggelsen helt väva in den äldre bebyggelsen. Hade man medvetet jobbat med siktlinjer etc hade man kunnat åstadkomma ett betydligt bättre resultat utan att tappa särskilt mkt byggrätter.

På senare år har det ju lugnat ner sig en aning men ett par större projekt har genomförts. Hur ser du till exempel på uppfräschningen av Östra Mårtensgatan/Laboratoriegatan/Råbygatan?

– Ett problem är att man inte inleder projekten med att fundera över vilka de kulturhistoriska värden är, hur de kommer till uttryck och hur man kan ta tillvara det i gestaltningen. Ett exempel är trafikomläggningen Kävlingevägen/Getingevägen där man inte längre uppfattar Kävlingevägens roll som huvudutfartsväg. Även om man ville göra omläggningen kunde man markerat vägens gamla betydelse genom att ha fortsatt trädraden mittemot Bryggeriet söderut så att man ”kände” sammanhanget.

Labratoriegatan i sin gamla utformning var ju inte särskilt upplyftande – men man hade kunnat lägga större krut på att lyfta t ex de gamla handelsgårdarna i kv Brunius.

Anser du annars generellt att det finns en större försiktighet idag än vad det gjorde när rivningshysterin var som störst?

– Jovisst finns det en större försiktighet – men till stor del hänger det samman med att flertalet ”saneringsobjekt” redan är bortrivna. Till delar hänger det också samman med att finansieringsreglerna har förändrats.

Finns det några rivningshotade byggnader eller områden i staden som du oroar dig för extra mycket i dagsläget? Jag menar, du jobbar ju inte längre här men det är fortfarande ditt hem och jag kan inte tänka mig att du slutat följa vad som händer.

– Ett uppenbart problem är det exploateringstryck som idag riktar sig mot alla gårdsmiljöer. Där har vi en mängd exempel under senare år. Problemmet är att det kanske inte är någon enskild som känns som omistlig – men fortsätter man att acceptera alla, så kommer en väsentlig bit a stadens själ att försvinna.

Ett annat problem är den ökade förändringshastigheten där byggnader i allt snabbare takt byter funktion. Zoologiska museet är byggt för sitt ändamål och man kan nog lugnt förutsätta att byter det funktion så kommer mycket av dess värden att försvinna. Andra ex är landsarkivet, ribbingska sjukhemmet etc, flera av de äldre institutionsbyggnaderna etc.

Modernismens byggnader börjar också leva farligt. (Det är ju alltid det halvgamla som lever riktigt farligt.) Visst finns det många byggnader från den tiden som man kanske inte riktigt precis ”älskar” (även om alla hus kan bli sämre). Men även de riktiga ikonerna riskerar att råka illa ut. Sparta ( – som faktiskt är en fantastisk byggnad bara man lär sig att se det) har misshandlats under många år. Folkparken, stadshallen och Bernt Nybergs tillbyggnad av landsarkivet kan man känna en berättigad oro förr liksom Teknis.

Även Knut den Stores gata där man har en sammanhängande miljö med hus och platsbildning (med kandellabern och skulpturen) från samma tid av hög kvalitet kan man också känna oro förr. Bytet av Skylfönster och butiksenterer var utförda i trä av hög kvalitet men byts nu i rask takt mot smäckiga aluminiumpartier. Omgestaltningen av markbeläggningen känns klåfingrig.


Bengt Edmans bortglömda folkpark i farozonen

För att vara mer positiv, känner du att det finns någon större förändring som man så här i efterhand kan konstatera var väl genomförd?

– Lund har alltid haft en hög svansföring, men jämför man med andra städer är det svårt att se att den självbilden har faktisk motsvarighet i faktiskt genomförda stadsbyggnadsprojekt.
Det bästa projektet är nog Kulturmejeriet där man trots projektets brutalitet lyckades med att bevara mycket av den gamla industrikänslan – samtidgt som funktionen tillförde staden något. Förtätningen i kv S:t Måns (hörnet Västergatan/Sankt Månsgatan) är också känsligt utförd.

Det talas ofta om att olika nämnder och vår stadsantikvarie menar att en byggnad har stort kulturhistoriskt värde och så vidare. Ett exempel på det är Bomans cykelbutik, det tidigare bryggeriet, på Bankgatan. Trots detta så går politiker gång på gång emot dessa bedömningar och tillåter rivning. Behöver man kanske förändra i lagstiftningen för att olika sorters märkningar och liknande ska kunna få större genomslagskraft?

– Lagen innehåller en rad starka instrument för att värna kulturmiljön – bara man tillämpar den. Plan- och bygglagen lägger också stor makt hos kommunen, tanken är att kommuninvånarna väljer de politiker som driver den politik man vill ha. Därför är det viktigt att kultrmiljön blir en politisk fråga så att väljarna vet var partierna står i den.

Tack så hemskt mycket till Otto Ryding som tog sig tid att svara på frågorna.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Intervjuer, Platser