Rädsla är en skitdålig egenskap

När jag startade den här bloggen en sommardag 2009 var samhället och människan annorlunda. Det finns säkert de som säger emot – så mycket kan inte hända på sju-åtta år, ”jag är då minsann densamme” och andra floskler. Men sanningen är att sociala medier och smartphones brutalt och oåterkalleligt producerat en värld med mycket dystra undertoner.

Egentligen är det svårt att intressera sig för er skitstad – staden är nämligen död som koncept, inget skiljer den andra åt. Ingen formas av kullerstenen under fötterna och en grönskande allé har ingen separat effekt jämfört med den kala betongstigen – nej, människan formas av den gigantiska likriktningsfabrik vars verktyg den med besatt hängivenhet underkastar sig. Från dessa hypnotiserande skärmar bildas en kroppens och tankens våta cement vars tyngd skapar uppgivenhet och initiativlöshet.

Hur man än anstränger sig för att färga denna cement i blodröda nyanser kvarstår acceptansen inför eländet och rädslan för att bli en del av det.

I Sydsvenskan har det under det senaste halvåret eller så skrivits om människor som rånats eller blivit nedslagna på kvällen eller natten. Så har det varit i alla tider: ibland händer det. Men tidningen hamnar inte längre i papperskorgen. Istället bär du i flera dagar med dig rubrikerna var du än går och låter dem forma dig i varje stund av tristess, stress eller likgiltighet – och nog har du många sådana stunder. Media och översocialisering med likasinnade genererar rädsla.

Jag går numera på folkhögskola i Kungälv. Den här veckan är jag i Lund och jag har aldrig tidigare sett maken till denna paranoia. Kärringen på Botulfsplatsen var helt övertygad om att jag skulle döda henne. När jag strosade i centrums utkanter och försökte äta min Salehan-pommes såg jag på avstånd flickor som noga övervägde om de kunde ta risken att gå nedför samma gata som någon annan och unga män som vid åsynen av mig genast började gå bredbent och med flängande armar, som för att signalera sin farlighet.

Men alla former av våld är sprungna ur rädsla och lättnad. Ju tyngre bördor och bekymmer, desto mer oro och rädsla, desto mer våld och vansinne. Den som pryglar sin fru är orolig för att förlora henne. Den som rånar en butik räds att förlora sin lägenhet till fogden eller knäskålar till den som langar lugn men som lider av sin egen våldsfrämjande ångest. Den som rånar eller överfaller en annan människa räds att den andre människa är en med ondsinta, förnedrande, destruktiva tankar. Även det till synes mest uppsåtslösa av våld föds genom rädsla.

Detta problem har spiralens form. Ju räddare människor är för varandra, desto mindre benägna är de att behandla varandra med öppet hjärta – och ju mindre öppenhjärtliga de är inför varandra, desto räddare blir de. Främlingen har förvandlats till ett hot, en fälla, en farlig natur snarare än en potentiell vän, älskare eller modelltågsentusiast.

Den enda lösningen är att de som fortfarande har glimmor av energi och hoppfullhet riktar sina meningsfulla tillgångar dit behovet är som störst. Och det behovet är inte att informera människor om faror och hemskheter. Inte heller att ha kreativa Twitter- eller Youtubekonton eller att skicka hjärtan i Snapchat eller Messenger. Vad som verkligen behövs är att främlingar möter varandra öga mot öga och ges utrymmet, ja nästan tvingas, till att prata med varandra.

Starta mobillösa caféer och krogar, uppmana att titta upp och säga ”hej” till människor du passerar (de gör faktiskt så i Kungälv, jag blev glatt överraskad), dra igång en kvartersfest, ställ din källares bortglömda pingisbord på Stortorget. Jag kan hjälpa till.  Låt oss gå analog all-in, mänskliggör och primitivisera hela samhället – 1900-talsstyle.